Läste en insändare i dagens Aftonbladet (som jag med min humor tolkade på mitt sätt).

Ja, läs själva:

"Är lite besviken på att kataloger med elvibrerande apparater av olika slag ej meddelar att vi med pacemaker ej kan använda dem. Känner mig lurad, när man redan köpt varan!"

Som sagt...humornivån är låg just nu =)

Men det bjuder jag på!

Fredag är min absoluta favoritdag! Det är så skönt att få mysa med familjen efter en vecka med skola, dagis och jobb!

Dagen blev väl dock inte riktigt som jag tänkt mig till att starta med. Lilla A har ju sin öroninflammation och Stora A åkte på en släng av magsjuka. Hur piggelin som helst till att börja med sen pang bom liksom!

Men framåt eftermiddagen piggnade han dock till så vi bänkade oss framför TV:n och tittade på Lilla A:s födelsedagsfilm från morbror Danne, "Rasmus på luffen". Jag älskar den filmen...Paradis-Oskar är min idol. Go liten gubbe!

Nu kollas det för fullt på Så ska det låta. Hejar nog på Puttes lag idag faktiskt! Nu kommer Lilla A och vill krypa upp i mitt knä och gosa...så nu har jag inte tid med er längre =)

See ya!!!

En helt vanlig jävla kaka:

Ett ägghelvete
1 dl sur kakao
Så lite smör som möjligt
Socker
Ingen djävla mandel i alla fall
2 dl bakpulver
1 pkt fula russin
1,5 dl allerginötter

Fyllning:

1 dl tradigt vaniljsocker
1 melon eller nåt
Sprit

Häll nästan allt i en bunkdjävel och kör med en elvisp i en kvart. Grädda direkt i skålen. Skit i att smöra och bröa. Kakhelvetet fastnar ändå. Dunka ut skiten på matbordet om du kan. Garnera med krossad melon och sprit. Det spelar ingen roll? Skit i det då. Släng ut matbordet genom fönstret. Drick upp spriten.

I natt fick min Lilla A sova utan värk...tack och lov!

Annars hade hon nog skrämt Rafaela som låg på en madrass på golvet där inne =) Dom låg där inne och fnittrade en liten stund innan dom somna...men det hör väl till.

Kvällen igår spenderades framför TV:n. Tittade på Stockholm Arlanda... tycker att det är jätte kul att följa. Slötittade lite på Lyxfällan oxå!

Pratade i telefon med Ellinor sedan. Det är så svårt när nån är ledsen tycker jag...jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är mycket bättre på att lyssna! Hade jag pratat öga mot öga så hade jag åtminstone kunnat krama och tröstat. Men via telefon blir det svårt! Men jag hoppas och tror att hon vet hur svårt jag har att hitta dom bra orden...