En helt vanlig jävla kaka:

Ett ägghelvete
1 dl sur kakao
Så lite smör som möjligt
Socker
Ingen djävla mandel i alla fall
2 dl bakpulver
1 pkt fula russin
1,5 dl allerginötter

Fyllning:

1 dl tradigt vaniljsocker
1 melon eller nåt
Sprit

Häll nästan allt i en bunkdjävel och kör med en elvisp i en kvart. Grädda direkt i skålen. Skit i att smöra och bröa. Kakhelvetet fastnar ändå. Dunka ut skiten på matbordet om du kan. Garnera med krossad melon och sprit. Det spelar ingen roll? Skit i det då. Släng ut matbordet genom fönstret. Drick upp spriten.

I natt fick min Lilla A sova utan värk...tack och lov!

Annars hade hon nog skrämt Rafaela som låg på en madrass på golvet där inne =) Dom låg där inne och fnittrade en liten stund innan dom somna...men det hör väl till.

Kvällen igår spenderades framför TV:n. Tittade på Stockholm Arlanda... tycker att det är jätte kul att följa. Slötittade lite på Lyxfällan oxå!

Pratade i telefon med Ellinor sedan. Det är så svårt när nån är ledsen tycker jag...jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är mycket bättre på att lyssna! Hade jag pratat öga mot öga så hade jag åtminstone kunnat krama och tröstat. Men via telefon blir det svårt! Men jag hoppas och tror att hon vet hur svårt jag har att hitta dom bra orden...

Lilla A var hos doktorn idag...det blidde en 5-dagars penicillinkur! Stackars barn...om medicinen smakar likadant som den luktar. Fy fabian! Vit och tjockflytande...blä!!!

Har haft lillebror på besök oxå. Han var här och firade Lilla A i efterskott. Hon blev jätteglad, fick godis och filmen "Rasmus på luffen".

Sen har vi Rafaela här. Ska vara barnvakt åt henne i morrn...men det var smidigare att hon kom idag. Och Lilla A blev jätteglad för det!

Richard och Ellinor...vi tänker på er!

Lilla A har öroninflammation...igen!

I december 2007 fick hon sin allra första inflammation...sen dess har de avlöst varann känns det som. "Öronbarn" hade jag ju hört talas om, men hade fått för mig att det är nåt dom "föds" till, inte som Lilla A och bli det strax innan fyra års ålder. Men jag hade fel!

Som tur är så har hon inte lidit av det, utan sagt en gång att hon har ont i örat, sen har det varit bra. Inte ett gnäll, trots att det redan värkt hål. Då har vi litat på henne och åkt till doktorn...dubbelsidig öroninflammation...varje gång!

Men i natt....

Hon har gråtit, skrikit, skakat, fått panik...har haft så väldans ont! Jag har aldrig hört/sett henne så förut! Till slut somnade hon på min arm. Sov länge idag...både hon och jag var helt slut. Det första hon säger när hon vaknar är att örat inte gör ont längre, men att det känns blött!

Konstigt...det har värkt hål...big time! En massa slem!

Så nu väntar jag på att doktorn ska ringa!

Och jag hoppas att den här värken hon hade var en engångsgrej!

Hoppas även att hon slipper öroninflammation sen...man ska ju på efterkontroll X antal veckor efter en inflammation, men det har vi aldrig hunnit!

Mamma älskar dig min lilla prinsessa!!!

Läste en artikel om ett par i 24-årsåldern som vägrar avslöja sitt barns kön.

De menar att "flicka" och "pojke" förknippas med många förutfattade åsikter och känslor. Genom att inte berätta vilket kön barnet har hoppas de att barnet får en neutralare och friare uppväxt. Idag är deras barn drygt två år och är själv medveten om sitt kön. Det är alltså ingen stor hemlighet, barnvakter och familjemedlemmar som byter blöja känner till könet. Barnet får själv välja kläder och i garderoben finns alla färger och både klänningar och byxor. Frisyren varierar också. Nu är föräldrarna gravida med barn nummer två. De säger att de kommer att göra likadant, det vill säga uppfostra ett barn, inte ett kön.

Är inte det att gå lite för långt? Rätt eller fel?

är det inte så det sägs?

Kan ha varit jag som kom på det faktiskt... =)

Blir faktiskt lite avundsjuk när jag hör om folks gulliga lilla farmor...en sån vill jag oxå ha. Undrar om dom går att adoptera? Eller om man kan sätta ut en annons i tidningen: "Gullig farmor sökes! Gärna kramgó".

Nu är det så att min farmor lever...så jag har faktiskt en. Men jag duger inte åt henne...tydligen!

Sist jag träffade henne var i somras, på Sis 25-årskalas. Och där blev det tydligen lite bråk, då farmor la sig i vilka Sis bjöd (???). Men jag missade det då jag och min familj kom lite senare. Mamma och pappa sa åt henne, då det faktiskt var Sis som fyllde. Ska man komma dit för att bråka...då kan man lika gärna stanna hemma.

Sen dess har jag inte hört nåt från farmor...hon struntar i oss alla. Varför? Hur kan man säga upp bekantskapen med sina barn o barnbarn? Jag förstår inte det. Hon brydde sig inte ens om att ringa eller komma när hennes ende son (min pappa) fyllde 50 år i vintras.

Hur som helst så struntar hon i oss...till och med oss som inte var där. Så om hon nu i sin egna lilla sjuka fantasivärld fortfarande är arg på Sis och hennes inbjudningslista och på mamma och pappa för att dom sa åt henne på skarpen när hon kom inklampandes och skrek...varför blandar hon då in mig och mina bröder som inte ens var där?

Mina känslor nu: "Farmor, fortsätt du och lev i din värld"

Nån som vill bli min adoptivfarmor??? 

Skickade i väg två pigga och glada barn till dagis/skola idag. Men fick hem två barn med feber...hur gick det till?

Hon hade ju som sagt kalas i söndags. Det var en inbjuden som inte kom, utan att ringa och meddela det.

Idag var Lilla A tillbaka till dagis och frågade då pojken varför han inte kom.

Jag:

- Vad sa han då?

Lilla A:

- Han sa att han var hos sin pappa! Hur menar han då, mamma?

Inte lätt att förstå det där med skilda föräldrar då ingen i våran bekantskap har skilt sig.